— Nej nej, men… å, jag är så glad!
Han log, då han såg in i det glädjestrålande flickögonen.
— Jag hoppas, kära fröken, att ni vid sådana här tillfällen alltid kommer ihåg, att även Sorgmanteln har vissa rättigheter att bidraga.
Nu skrattade Hilly; hennes förlägenhet försvann.
— O ja, förfärligt gärna, herr överste, utropade hon och stoppade guldmyntet i sin lilla smala börs. Å, vad de andra ska bli glada… och Liese sen! Nu ha vi så mycket att vi kan köpa en hel klänning.
— Det är säkert det nödvändigaste, svarade översten vänligt.
— Ja, modern kan omöjligt köpa henne några kläder. Jag får tacka så rysligt mycket… även å svärmens vägnar. Jag kan inte säga, hur tacksam jag är.
Översten tog den framsträckta handen och tryckte den vänligt. Därpå följde han henne ända till ytterdörren, som han artigt öppnade för henne.
Så fort porten slagit igen bakom henne, började Hilly springa, ehuru hon eljest var en mycket stillsam flicka. Alldeles andlös kom hon om hörnet vid kyrkogården, varest Hanna och Marie väntade henne och nu störtade emot henne:
— Vad sa han?
— Är någon efter dig?
— Så tala då!
Men Hilly måste först hämta andan ett ögonblick, därpå utropade hon:
— Flickor, han är den mest förtjusande herre man kan tänka sig!
— Vem då? Du menar väl inte översten?
— Jo visst, just han!
— Å! Verkligen?
Det ljöd så tvivlande. Hilly vart helt uppsluppen.
— Han är åtminstone idealet för en Sorgemantel. Det måste ni medge, när ni fått höra alltsammans.
— Men så tala då, Hilly. Det måste ha hänt dig något märkvärdigt eftersom du är så uppspelt.
— Det har så också. Hör på bara! Överste Herms-
