nu skriver Hilde att jag skulle gå till herr översten och…
Hon tystnade och rodnade, då hon förgäves sökte efter de rätta orden.
— Gott, jag skulle alltså lämna ett bidrag för Hildes räkning, hjälpte översten henne på traven. Hur har hon tänkt sig det och hur mycket skulle det vara?
Hilly andades lättare; hon hade nu blott att giva ett enkelt svar på dessa frågor.
— Mycket bra, sade översten, då hon slutat, men har Hilde också betänkt, att hon under inga omständigheter kan få igen de utgivna pengarna?
— O ja, det vet hon, men hon vill gärna försaka något för den stackars Lieses skull, utropade Hilly med värme. Hilde är så hjärtegod.
Översten smålog åter.
— Hildegard kunde inte ha valt ett bättre ombud än ni, kära fröken, sade han. Ni vet kanske, att jag aldrig brukar ge Hilde något i förskott, ty hon måste lära sig att hushålla med sina pengar. Men jag skall göra ett undantag för denna gång, eftersom ändamålet är så gott.
Hillys ögon lyste upp av glädje.
— O, tack så rysligt mycket, herr överste.
Han räknade upp två och femtio på bordet och sade därpå:
— Insektssvärmen har ju haft den stora älskvärdheten att utnämna mig till Sorgemantel; kanske jag såsom sådan i all tysthet kan få lämna ett litet bidrag till den fattiga Liese också?
Hilly blev så röd, som endast hon kunde bli, halvt av förlägenhet över svärmens djärvhet, halvt av bävande fröjd.
— O herr överste, ni är alltför god, stammade hon.
Han tog fram sin portmonnä och lade ett blänkande guldmynt på bordet, Det var tio mark. Hilly blickade på honom, mållös av häpnad.
— Det… ska vi väl inte ha? utbrast hon förvirrad.
— Ha ni då redan fått ihop så mycket, att ni inte ha användning för det? sporde översten road.
