— Är hon artist? En riktig konstnärinna?
— Ja, eftersom hon målar tavlor så. Jag såg dem bära upp tavlor och ett staffli, när jag gick ner från Schmidts.
— O, en riktig konstnärinna, mamma! utropade Hilly hänförd.
Med lysande ögon blickade hon över till det andra huset. Månne hon skulle få något tillfälle att lära känna de nykomna? Den lyckliga, som fick leva för sin konst! Hon suckade och återtog sitt arbete.
— Har inte Emmy varit hos Hanna ännu? frågade modern, som anade dotterns tankar och ville avleda dem.
— Jag vet inte… jo, jag tror, att hon var där med Lisbeth. Hanna är ju förnämare än jag… till mig lär hon väl inte vilja gå efter vänskapen med den där fina baronessan. Jag tror, att hon helst skulle vilja bli fri från Lisbeth också. Jag skulle i Lisbeths ställe säga upp vänskapen med Emmy, det är säkert.
— Kära barn, så lätt ska man inte uppgiva en väninna. Du bör ha tålamod med Emmy i stället för att vara stolt och trotsig, det anstår illa en ung flicka.
— Men jag kan väl inte springa efter en människa, som inte vill veta av mig?
— Nej, men du ska bemöta henne lika hjärtligt som förr, när ni träffas. Glöm inte att ni flickor i förbundet lovat varandra trohet.
— Ja, men det tycks hon ha glömt, mamma!
— Var i alla fall fördragsam. Vi ska väl hoppas, att Emmy ändrar sig igen. Så vitt jag kan döma, måste hon göra det, om hon skall vara sina föräldrar till glädje.
Strax därpå ringde det på dörren, och in trädde… Lisbeth och Emmy.
Litet förlägen reste sig Hilly upp och hälsade på de båda väninnorna. Lisbeth var vänlig och förtrolig som vanligt, men Emmy väckte genast Hillys misshag genom sitt litet förnäma, nedlåtande sätt. Emellertid kom man överens om, att svärmen skulle sammanträda hos Lisbeth följande onsdag.
