På onsdagseftermiddagen gick Hilly, mycket nyfiken på Emmys uppträdande, till Lisbeth. Amiralen hade redan intagit hedersplatsen i soffan och hälsade henne med nedlåtande älskvärdhet.
— Se där, lilla Syrsa, du är den sista, klockan slår just fyra. Du har sprungit så du är alldeles röd stackare, för att slippa böta. Jag minns sen gammalt att din kassa alltid är skral.
Hillys kinder färgades av en livlig rodnad.
— Å, så mycket som två pfennig kan jag alltid avvara, men så mycket tycktes du inte kunna lägga till vår insamling i påskas.
Lisbeth strök smeksamt hennes heta kinder.
— Seså, inga trätor här, barn. Vet ni vad, flickor, jag ska hämta våra prisvärda stadgar och läsa upp dem, det förefaller, som om vi glömt bort dem.
— Äsch, stadgarna! sade Emmy medlidsamt. Vi var mycket barnsliga på den tiden.
— Och vilja förbli det ännu med våra sexton år, eller vad säger du, Hilly? Du blir ju först av oss sjutton år.
— Ja, ja, jag är alltid glad att bli ansedd som backfisch.
— Ja, du är ju också så förskräckligt liten och ser ännu helt barnslig ut, sade Emmy medlidsamt och rätade upp sin ståtliga figur. Men sådant kan inte gå för mig längre.
— Här i svärmen får du i alla fall nöja dig med det, återtog Lisbeth. Vi är alla backfischar ännu och vill inte ha några damer ibland oss, som finner allting barnsligt och löjligt… begrips?
— Du är ryslig mot mig, klagade Emmy. Hädanefter törs man väl knappt öppna mun en gång.
— Om det bara kommer retfulla anmärkningar ur den, så är det verkligen bättre att du håller den tillsluten, svarade Lisbeth tämligen kärvt.
Hanna och Hilly sågo förskräckta på varandra. Vart skulle detta taga vägen?
— Hör på, sade den förstnämnda bestämt. En så-
