— Tänk om min poetiskt anlagda Meli visste detta, suckade Emmy. Hon skulle rysa.
— Det skulle säkert inte skada henne att lära sig göra någon nytta, sade Lisbeth. Til linnena och de små förklädena virka vi spetsar, och mor vill också ge oss ullgarn att virka barnkoltar av.
— Så förtjusande, ropade Hilly, vad det ska bli roligt med det här arbetet!
Ett ögonblick rådde djup tystnad, då alla voro ivrigt sysselsatta med räkning och uppläggning.
— Jag har också ett litet förslag att göra, sade Hilly därpå, litet tveksamt.
— Låt höra, Syrsa, knarra på bara!
— Hur skulle det vara, om vid varje sammankomst en av oss spelade ett vackert salongsstycke och deklamerade omväxlande en tysk, fransk eller engelsk dikt?
— Det var då äntligen ett förnuftigt förslag, utropade Emmy erkännsamt.
— Det är verkligen ett förtjusande förslag, instämde Hanna. På det sättet försumma vi varken vår musik eller språken, som man eljest så lätt glömmer bort.
— Det säger mamma också, fortfor Hilly. Och till vintern kunde vi öva in små pjeser och spela teater.
Nu brast en riktig bifallsstorm lös; det vart ett pladdrande och surrande av flera röster på en gång, så att man kunde tro sig vara mitt uppe i en verklig insektssvärm. Till och med Emmy glömde alldeles bort sitt dåliga lynne, och så förgick den första sammankomsten under skämt och glam.
Då Hilly sedan kom hem, berättade hon allt detta för sin mor och gick sedan in till farfadern. Hon fann den gamle herrn vid skrivbordet, lutad över en stor karta, som han uppmärkssamt betraktade. Hilly lade armen om hans hals och såg likaledes på kartan.
— Detta är ju Frankrike, farfar, sade hon därpå, högst intresserad.
— Ja, det är så.
Hillys hjärta klappade högt av glad förväntan; nu skulle hon kanske äntligen få veta något om sina intressanta förfäder.
