— Det är gott nog åt vem som helst, och det var hans yrke.
— O nej, farfar, det är inte möjligt. Tänk bara, en förnäm, fransk ädling blir inte något sådant! Men… ja, det finns ju en möjlighet, förstås. Han var andre sonen i en förnäm familj; han hade kanske gjort någonting förskräckligt och blivit förskjuten av sin far, den gamle baronen… eller det var kanske för hans religiösa tros skull. Så rymde han ur landet, irrade länge omkring, halvt utsvulten, tills han slutligen blev upptagen av en medlidsam perukmakare, som lärde honom sitt hantverk. Sedan blev han en ärevördig borgare och betraktades av alla som en hjälte och ett offer för sin tro.
Farfar blickade förundrad in i det av hänförelse glödande flickansiktet och de strålande ögonen, därpå skakade han på huvudet och sade:
— Är du alldeles förryckt, flicka? Att hitta på sådana dumheter! Tänk på det närvarande och på vad du har för dig i stället för att hängiva dig åt romantiska griller. Det kommer ingenting gott av sådant… men kanske oätbara rätter på bordet blir följden. Du tänkte väl på stamfadern, den där gången då du gräddade den underbara äppeltårtan!
— Nej då, visst inte, farfar.
— Nu ska vi gå ut i trädgården och se efter om de nyplanterade rosorna behöva vattnas; det är mycket viktigare än att fundera på våra anor.
— — —
Dagen därpå hade fru Regnier stortvätt, och Hilly fick mycket att göra. Hon hade just tagit ned tvättkläderna, som hängts ut till torkning, då brevbäraren kom.
— Här är ett brev, fröken, sade han. Det är visst inte till er, men det ska hit till huset i alla fall. Bor här någon med detta namn? Det är franskt, kan jag tro.
Hilly blickade nyfiket på adressen och rodnade.
— Ja, det är alldeles riktigt, hon bor här, sade hon.
Brevbärarn gick, och Hilly stormade uppför trappan till sin mor.
