— Hurra, det slutar regna, jublade Hilde en eftermiddag efter lektionerna, nu kan vi gå ut och spatsera.
Det blev dock ingen promenad den gången. De unga flickorna måste nöja sig med att vistas i trädgården, vars sandgångar hastigt torkade av, och roa sig där så gott de kunde.
Mitt under de muntra lekarna förskräcktes de plötsligt av ångestfulla rop och skrik från byn. Nyfikna sprungo de till häcken och sågo då gamla och unga, gubbar och barn komma från byn i vild flykt.
— Vad är det? ropade Hilde. Kan det vara eldsvåda? Det syns ingen rök någonstans. Vad är det de ropa?
— O Gud! utropade Valentine bleknande. De ropa: Berget kommer!
De tyska flickorna sågo förundrade på varandra, de schweiziska med förfäran, ty de visste vad detta rop betydde.
— Fort in i huset! ropade Luise, och hastigt sprungo allesammans in och underrättade mademoiselle om vad som hänt. Denna skyndade att meddela sig med madame Mellet.
Nu kommo de första flyktingarna fram till huset och bådo om skydd i Sûrcrêt. Alla flickorna och husets tjänstfolk trängdes ängsligt omkring förestånderskan, vilken med sitt lugna och sansade väsen var väl ägnad att lugna de upprörda.
— Vad är det egentligen, sem skett? frågade hon. Och varifrån kommer ni?
— Från St. Matton, madame, svarade en gammal man. Redan tidigt i morse märkte vi en ny remna i Hornberget och hörde emellanåt ett lätt knastrande. Då och då störtade jordkokor ned, men som ni vet, madame, förekommer det ofta efter ett långvarigt regn, så att vi fäste oss inte så mycket vid det. Då öppnade sig på middagen plötsligt en djup klyfta, som blev allt bredare. Det var en förskräcklig syn. Marken i närheten av klyftan trycktes ihop, träden vacklade och några störtade. Och så…
