Längre kom han ej i sin berättelse; ett förfärligt dånande och brakande hördes i detsamma. Förskräckta rusade några fram till fönstren, andra flydde till andra ändan av salen och andra åter trängdes hjälpsökande kring madame Mellet.
Under tiden störtade nya flyktingar från St. Matton och Oron in i huset, somliga mållösa av skräck, andra gråtande och jämrande. Brakandet och knastrandet där borta varade alltjämt.
Enär Sûrcrêt låg på en höjd och dimman nu var skingrad, kunde man från fönstren se något av det storslagna och fruktansvärda, som försiggick där ute i naturen. Stora klippblock, trädstammar och jordtorvor störtade, blandade med söndertrasade buskar genom luften ned i dalen.
— Hur ska det gå för vår kära professor Wendt och hans syster? ropade Hilde förskräckt.
I samma ögonblick öppnades dörren, och det gamla syskonparet inträdde, välkomnade av alla. Madame Mellet skyndade fram till honom och frågade, om han trodde, att de vore säkra här.
— Ja, för tillfället åtminstone, sade han. St. Matton är förlorat och La Rochelle också, är jag rädd. Förödelsen sträcker sig ända till Oron, men om inga nya ras inträffa, hoppas jag att byn blir tämligen skonad. Jag ville emellertid endast följa min syster hit, ty jag ämnar gå tillbaka för att hjälpa pastorn med att föra de gamla och sjuka i säkerhet. Tillåter ni, madame, att vi föra några av dem hit upp?
— Ja visst, herr professor, jag ska sörja för att så många som möjligt ska få en fristad här.
Den gamle herrn gick, och förestånderskan vidtog sina åtgärder för flyktingarnas upptagande. Rummen i nedre våningen inrättades åt dem. Flera av flickorna, däribland Hilde och Valentine, erbjödo sig att hjälpa till, vilket med tacksamhet antogs.
Emellanåt genljöd hela dalen som av kanondunder, då nya klippblock och jordmassor störtade ned från bergets krön, och dessa massor medförde sådana moln av stoft, att man icke kunde se hur långt förödelsen
