net till Sûrcrêt. Därtill förklarade han sig villig, och under det han gick vid sidan av madame, berättade han om barnets föräldrar.
Då de kommo fram till Sûrcrêt, fick den lilla först äta sig mätt och lades sedan till ro i madame Mellets rum.
Under de närmast följande dagarna längtade barnet efter sina föräldrar, grät och ropade efter dem, men då de ej kommo på hennes bönfallande rop vände hon sig leende mot madame Mellet, för var gång hon fick se henne och frågade:
— Är du min kära farmor?
Madame Mellet lät henne tills vidare behålla denna tro. Hon hade gjort efterforskningar och fått bekräftelse på, att inga anhöriga eller släktingar till den lilla funnos.
Alla beklagade livligt föräldrarnas öde och det ensamma barnet. Emellertid fann sig Blanche snart nog på små barns sätt till rätta i de nya förhållandena och trivdes väl på Sûrcrêt.
Detta var ej heller underligt ty alla kommo henne kärleksfullt till mötes, ja, lärarinnorna måste slutligen se till, att barnet icke blev alltför bortskämt.
De unga flickorna tävlade om dess gunst. Men Blanche visade sig vara en liten dam med bestämda och stadiga böjelser. Hon skänkte redan från första dagen sin tillgivenhet huvudsakligast åt Hilde, och denna var alltför mycket allas favorit för att man skulle kunna vara avundsjuk på henne, i synnerhet som hon aldrig skröt däröver.
Den brännande frågan, som höll allas sinnen i spänning, var denna: Vad skulle det bli av Blanche? Skulle madame Mellet behålla henne? Flickorna önskade detta, och alla voro villiga att göra en eller annan uppoffring för barnet, om det behövdes.
De hade beredvilligt öppnat sina börsar och gjort en insamling för de nödlidande, som förlorat allt vad de ägt, och under madames ledning arbetade man nu med all flit för desamma. Madame Mellet hade köpt
