— Ma petite-mère, ma petite-mère, jag tycker så mycket om dig!
Hilde svarade med en kyss, och då madame Mellet räckte henne sin hand, tryckte hon denna till sina friska läppar och sade:
— Jag tackar er, madame, för att ni anförtrott Blanche åt mig, jag skall bemöda mig om att göra er tillfredsställd.
— Så synd, att vi nu inte få dela rum längre, viskade Luise litet senare, och Käthe anmärkte: Ja, fröken Virvelvind, nu är det allt slut med alla upptåg.
Hilde såg bestört på dem, men så skrattade hon:
— Äsch, dumheter! Jag får naturligtvis inte göra något fuffens eller ofog, men att vara glad och livad skadar inte; det skulle jag inte kunna underlåta, om jag också vore petite-mère för trettio barn. Men avrivna knappar och borttappade handskar och förlagda böcker får inte förekomma längre. Ack, du store, vilket dygdemönster jag måtte bli till sist!
Redan samma kväll flyttade Hilde in i det lilla vackra rum, som var iordningssställt åt Blanche och henne, och började med verklig glädje sina nya sysslor. Omsorgsfullt hängde hon upp de små klädesplaggen, när Blanche skulle lägga sig, ehuru hon visserligen bortsåg ifrån att knappen i det lilla vita förklädet blott hängde på en tråd.
Morgonen därpå steg hon upp tidigare än vanligt, såg med hjärtliga blickar på sin lilla sovande skyddsling och väckte henne, då hon själv var färdigklädd, med en kyss.
Jublande sträckte Blanche sina små knubbiga armar emot henne och förtjust lyfte Hilde upp henne och klädde på henne under ett livligt jollrande och småprat. Omsorgsfullt borstade hon de långa, svarta lockarna och såg noga efter, att den lilla varelsen såg prydlig och ordentlig ut.
Den löst hängande knappen i förklädet föll av; Hilde grep genast efter en säkerhetsnål, som hon så gärna gjorde vid dylika tillfällen, men det föll henne in,
