att varje oordentlighet i Blanches klädsel skulle kunna ådraga henne själv en anmärkning. Överväldigad av denna tanke sjönk fröken Virvelvind ned på en stol.
Redan såg hon i tankarna streck efter streck i anmärkningsboken. Nej, det fick icke ske, då skulle hon ju få skämmas för Blanche. Beslutsamt tog hon fram nål och tråd och sydde fast knappen.
Då det ringde till morgonandakt, trädde hon in i salen med den lilla vid handen. Madame Mellet såg prövande på dem och nickade därpå vänligt.
X.
KATTGULD.
En dag, då Hilly kom hem från ett besök hos Hanna, möttes hon av en angenäm överraskning. Fröken Mertz hade gjort besök och bett att få måla farfars porträtt.
— Hon ska måla två tavlor till utställningen i höst, berättade fru Regnier, och hon är alldeles förtjust i farfars karaktärshuvud. Litet senare voro även hennes föräldrar här och hälsade på. De äro mycket älskvärda människor alla tre.
— O, om jag hade varit här, suckade Hilly.
— Lugna dig, du får ju snart träffa henne, sade modern.
Följande morgon såg Hilly med en viss avund farfars förberedelser till sin första sittning. I sin gråa morgonrock, med sammetsmössan på det ärevördiga huvudet, den långa pipan i handen… så hade konstnärinnan bett henom komma. Med en lätt suck såg Hilly efter honom, då han gick över gatan.
