— Du, mamma, är det inte förtjusande att hon verkligen heter Elisabeth, alldeles som jag trodde. Är hon inte väldigt intressant?
Den lilla backfischen var så lycklig över sin nya bekantskap, att hon knappast kunde somna in på kvällen. Hon undrade, om hon en dag skulle få tillfälle att tala om, att även hon en gång närt den förhoppningen att få bli konstnärinna.
Följande morgon blev Hilly både glad och överraskad, då modern ropade in henne i sitt rum, och hon där varseblev fröken Mertz. Så roligt, att denna så snart återgäldade deras visit.
— Jag har någonting att be er om, kära fröken, sade konstnärinnan, i det hon räckte Hilly sin hand. Er mor har redan varit så vänlig att ge sin tillåtelse, och jag hoppas, att ni, ty det rör huvudsakligen er, också beviljar min bön.
— O ja, jag skulle vara förskräckligt glad, om jag kunde vara er till någon tjänst, fröken Mertz.
— Även om jag ber, att få måla ert ansikte för utställningen?
Hilly var till en början mållös av överraskning, därpå blev hon mörkröd och stammade:
— Mitt ansikte? Mitt eget?
— Ja, ert eget, lilla fröken, svarade fröken Mertz skrattande. Jag kan väl inte begära att ni ska ställa ett annat till mitt förfogande… och vore inte nöjd därmed heller.
— Gå efter några av dina klänningar, Hilly, så att fröken Mertz kan få välja själv, vad du ska ha på dig, sade modern.
Den unga flickan flög uppför trappan in i Paradiset, men i stället för att taga fram sina kläder, grep hon hastigt en spegel och gick fram till fönstret. Hon studerade nu ivrigt drag för drag sitt ansikte, men kunde icke förstå, vad fröken Mertz egentligen fann däri. Hon skakade förundrad de glänsande lockarna, som föllo ned över hals och skuldror och sade halvhögt:
— Nej, lilla Syrsa, någon skönhet är du verkligen inte. Det är väl bara ett infall, en konstnärsnyck av
