— Seså, Hilly, sade modern en eftermiddag kort därefter, gör dig nu i ordning, vi ska gå och hälsa på professorns.
Den unga flickan var icke sen att efterkomma denna uppmaning, och snart gick hon med klappande hjärta vid moderns sida över gatan och upp till professorns bostad.
Den gamla professorskan hälsade dem hjärtligt välkomna och betraktade Hilly med så vänliga blickar, att hon genast vann det unga hjärtat.
Nu öppnades dörren och målarinnan inträdde. Den gamla damen vände sig livligt mot henne.
— Jag tänkte just ropa på dig, Elisabeth. Se bara, vilket kärt besök vi fått.
Fröken Mertz växlade några ord och en handtryckning med fru Regnier och räckte därpå handen åt Hilly.
— Detta är den lilla flickan, Lieschen, som jag talat så mycket med dig om, sade professorskan och strök med len hand över det rodnande flickansiktet.
Ett par kloka, lysande gråblå ögon sågo forskande på Hilly. Hon skulle helst av idel förvirring velat springa därifrån, men hon behärskade sig, ty det gällde ju nu att bli föreställd för den beundrade konstnärinnan. Blygt och stammande besvarade hon de vänliga frågor, som riktades till henne.
Under det följande samtalet kände hon sig litet besvärad, ty porträttmålarinnans blickar vilade nästan hela tiden på henne.
— Mamma, sade hon ängsligt, då de gingo hem, för all del titta noga på mig och säg sedan om det är något fel med mig eller något som inte är som det ska vara.
— Nej, Hilly, jag kan inte upptäcka någonting. Varför trodde du det?
— Fröken Mertz tittade så oavbrutet på mig, som om det var något hon undrade över… märkte du inte det?
— Åjo, svarade modern och ett flyktigt leende flög över hennes ansikte. Men konstnärer ha ju för vana att iakttaga allting, så det behöver du inte oroa dig för.
