jord. Gråter dig fördärvad för den där tomma sockerdockans skull och låter dina föräldrar äta middag ensamma och oroa sig för dig. Du är sannerligen en förtjusande dotter, det måste jag då säga!
Emmy for förargad upp från soffan.
— Det angår dig inte alls, ropade hon. Vem har givit dig rätt att komma och hålla moralpredikan för mig hemma i mitt eget hus!
— Min vänskap för dig ger mig den rätten, och du borde vara mig tacksam för det. Är du nu äntligen på det klara med den där Meli? Gudskelov att det kommit därhän.
— Du är en hjärtlös varelse, som talar på det viset. Du har inte en gnista medkänsla för mig.
— Om jag inte det hade… varför tror du då att jag kommit hit… fastän du så att säga givit mig avsked på grått papper.
— Meli var så annorlunda, klagade Emmy, hon var alltid så… så…
— Sockersöt, ja! inföll Lisbeth. Ja, människor är ju så olika… mig måste du ta sådan jag är. Seså, upp med dig nu, vad ligger du där för, som om du vore sjuk?
— Jag grämer mig så förskräckligt.
— Nåja, det kan du göra lika bra, om du går och står eller sitter.
— Du är gräslig, Lisbeth!
— Vet nog det, min skatt, det har du sagt mig så många gånger förut. Seså, var stilla, så ska jag släta till håret litet, du ser ju ryslig ut! Så där, kom nu ned och drick kaffe, de ha så härliga kakor där.
— Nej nej, jag kan inte äta något… inte en bit.
— Seså, lägg nu bort den där sorgefulla minen, lilla Kackerlacka, den passar inte alls för dina ljuvliga sexton år… på en så härlig och solig söndagseftermiddag till! Ser du, till och med en brummande humla kan bli poetisk! Nu gå vi ned till kaffet, och sedan vill dina föräldrar göra en spatsertur med oss.
— Ack, jag stannar hellre hemma, jag känner mig så eländig både till kropp och själ.
