— Nå, det är väl inte underligt, när man inte har ätit någon middag.
De gingo ned till kaffebordet, och ehuru Emmy förblev i en elegisk sinnesstämning och satt tyst och stilla. lyckades de dock förmå henne att dricka en kopp kaffe och äta några kakor. Under promenaden var hon alltjämt lika tyst, men då de kommit hem bad hon Lisbeth:
— Du stannar väl hos mig i kväll?
— Ja, jag har berett mig på det, svarade hon, och båda gingo in i Emmys rum.
— Om onsdag ska svärmen ha sammankomst hos mig. Du kommer väl då?
Emmy rodnade lätt.
— Jag har ju utträtt, sade hon sakta.
— För tillfället, ja. Men nu är väl Meli intet hinder längre… eller tänker du söka upp henne igen? Hur kan du tänka dig det? Hon existerar inte längre för mig!
— Nå, då är det väl ingenting, som hindrar dig att komma?
Emmy teg ett ögonblick och frågade därpå tveksamt:
— Du, Lisbeth, är Hanna och Hilly mycket onda på mig?
— Kan väl hända. Ett gott ord måste du säga dem, det är inte mer än rätt. Du har uppfört dig gräsligt ohövligt, för att uttrycka mig milt; egentligen har du gjort oss nästan detsamma som den där söta Meli gjort dig.
Emmy brast åter i gråt
— Så bry er inte om mig då! Varför har du kommit till mig i dag?
— Därför att jag är din vän och som sådan vill dela sorg och glädje med dig. Tror du väl, att jag eljest hade kommit?
— Ack, Lisbeth, du är mycket bättre än jag, snyftade Emmy.
— Ja, jag är själv helt rörd över mitt ädla hjärta, sade Lisbeth skrattande. Men om du vill göra mig till viljes, så torka nu dina tårar och låt oss vara förnöjda.
