de så ofta hade beundrat kvällsglöden över alperna, kunde de aldrig se sig mätta på detta underbara skådespel. Från fjärran hördes ekot av ett alphorn ljuda över dalen, förhöjande ögonblickets förtrollning och poesi.
Då den unga skaran kom fram till Sûrcrêt, störtade Blanche emot Hilde och ropade:
— Petite-mère, du ska komma till farmor med detsamma.
De andra flickorna sågo förvånade på Hilde, ty det var något ovanligt att bli kallad till madame Mellet på söndagseftermiddagen.
— Har du gjort något fuffens? frågade Käthe.
— Nej, inte som jag vet, svarade Trollsländan sorglöst och ilade in i madame Mellets rum.
Denna emottog henne mycket vänligt.
— Jag har något att underrätta dig om, kära barn, sade hon. Jag fick i morse ett brev från din farbror, vari han meddelar mig, att han ändrat sina planer angående din vistelse här. Du ska inte, som först var meningen, stanna här ännu ett år utan fara hem redan nu och konfirmeras till nästa påsk.
— Å! utropade Hilde bestört. Ska jag fara hem nu?
— Ja, kära barn. Jag skulle gärna velat behålla dig här litet längre både för Blanches och för din egen skull, ty Blanche har ju fäst sig så mycket vid dig, och med hennes uppfostran har du också arbetat framgångsrikt på din egen.
Hilde rodnade av glädje och smög sig förtroligt intill den gamla damen.
— Inte sant, madame, jag har blivit en liten, liten smula ordentligare än förut? sade hon lycklig.
Förestånderskan strök leende över flickans blonda hårböljor.
— Ja, kära Hildegard, det kan jag med gott samvete säga. Men hur ska det bli, mitt barn, när du inte längre behöver foga dig efter pensionens stränga ordningsregler och inte heller har någon Blanche, som du måste föregå med gott exempel?
— Å, farbror är så sträng mot mig, han ser minsann inte genom fingrarna med mig.
