— O så roligt, farbror! Det är verkligen, som om du skulle ha gissat min hemligaste önskan och tanke. Tror du att det är själsfrändskap?
— Näppeligen! svarade farbrodern, i det ett leende for över hans stränga drag.
— Ja, det är i alla fall utmärkt! Jag hoppas vi komma hem på kvällen, farbror, så att ingen ser oss. Sedan ska jag snoka reda på, var svärmen har sin sammankomst och slå ned som en bomb mitt ibland dem. Å vilket lyckat nojs det ska bli! Hör du, farbror, nu måste du se Blanche… du kan inte tro, vilken förtjusande liten unge hon är! Jag håller förskräckligt mycket av henne och vet rakt inte, hur jag ska överleva avskedet från henne. Här är madame Mellets rum.
Det var med mycket blandade känslor Hilde denna kväll hjälpte sin lilla skyddsling till sängs. Vem skulle sedan vårda och hålla av den lilla?
— Varför är du så tyst, petite-mère? frågade barnet. Och vad vill den främmande herrn, som kommit hit? Vart ska han fara med dig? Du tar väl Blanche med dig?
— Nej, min älskling, du måste stanna här, men jag ska komma och hälsa på dig sedan en gång. Då är du redan en stor flicka.
— Du får inte fara bort, ropade den lilla och slog armarna om henne. Du måste stanna hos Blanche.
För att hindra barnet att göra besvärande frågor började Hilde berätta en saga, och snart föllo de stora, sömniga ögonen ihop.
Hilde satt ännu kvar vid bädden och betraktade den lilla varelsen, som blivit henne så kär, då Käthe sakta smög sig in i rummet.
— Hilde, viskade hon. Jag ska bli Blanches petite-mère efter dig.
— Du? sade Hilde överraskad. Det är du väl inte glad åt?
Käthe smålog litet förläget och svarade:
— Måste jag väl vara, eftersom jag själv bett madame därom. Jag tycker synd om den lilla tösen; hon kommer nog att gråta efter dig, och som jag har nå-
