gonting befryndat med dig, inbillar jag mig att jag bäst kan trösta henne.
— O Käthe! Hilde omfamnade henne stormande. De andra må väl skratta åt det, men jag tycker verkligen att vi båda blivit riktigt änglalika här!
Käthe skrattade.
— Det vill jag inte precis påstå, men man är väl när allt kommer omkring inte något odjur heller!
Tidigt följande morgon höll på vägen utanför Sûrcrêt en vagn, som skulle föra onkeln och hans brorsdotter till Vevey. Blanche sov ännu, och med tårdränkt ansikte slet sig Hilde ut ur den lilla kammaren, där hon så ofta lekt och skrattat med sin älskling.
Madame Mellet slöt Hilde i sina armar och sade:
— I Blanches namn tackar jag dig för all den kärlek och omsorg, som du visat henne. Jag skall sörja för att hon inte glömmer dig. Gud välsigne dig, mitt barn, och göre dig skickad för den uppgift, som väntar dig.
På vägen till järnvägsstationen omtalade farbrodern för Hilde orsaken till att han redan nu hämtade henne. Fru Hermsdorf var ej just sämre än förut, men läkaren hade förklarat, att det råa, nordiska klimatet icke passade för henne och bestämt tillrått henne att tillbringa några vintrar i Gardone vid Gardasjön.
— Vi ville naturligtvis ej låta henne resa ensam, fortfor översten, och därför fick din mormor följa henne. Jag har ledsagat dem till Gardone, och kom direkt därifrån för att hämta dig hem. Du ska gå och läsa redan i år och konfirmeras till påsken för att sedan kunna följa med din mor nästa höst, ty mormor kan ju inte följa henne till Italien varje vinter.
