XII.
HEMKOMSTEN.
Insekterna hade denna vecka sammankomst hos Hilly, man hade just slagit sig ned vid kaffebordet och lät sig de hembakta kringlorna väl smaka, då Hilly omtalade, att hon i dag på morgonen fått ett brev, som vållat henne mycket huvudbry.
— Vem var brevet från, då? ropade flickorna nyfikna.
— Från Hildes tant. Hon frågade, var vi skulle ha vår sammankomst i dag, och skrev, att hon hade något viktigt att meddela oss, varför hon gärna ville, att vi allesammans skulle vara närvarande. Jag skickade svar med budet, men jag kan inte förstå, vad det kan vara, hon vill meddela oss.
— Hon kommer alltså hit?
— Ja, jag antar det. Hör nu ringer det. Det måste vara Hildes tant! — Hilly sprang upp, rodnande och förskräckt — Mamma är inte hemma, och nu måste jag ta emot henne. Vad i all världen ska jag säga?
— Du ska säga »God dag», förstås! sade Lisbeth och alla skrattade.
— Ja, det förstås, svarade Hilly hastigt, men sedan… vad ska jag säga sedan?
— Min fru, det är mig ett oskattbart nöje att se eder! forfor Lisbeth under allmän munterhet.
Nu öppnades dörren och Heinz uppenbarade sig på tröskeln.
— Ursäkta att jag stör, mina damer, sade han, men jag ville bara förbereda er på en stor överraskning. Här är en dam, som önskar tala med er. Var så god, min nådiga, och stig in!
Förbryllad gick Hilly mot dörren för att emottaga det hemlighetsfulla besöket. Men hon stannade som förstenad, då en liten älvlik gestalt med ljust, böljande
