dorf stor middag, till vilken, till icke ringa överraskning för Hilde, hela svärmen var inbjuden. I dag satt hon visserligen icke mitt ibland dem utan hade fått hedersplatsen mellan farbrodern och modern.
Överste Hermsdorf knackade på sitt glas och reste sig.
— Vi ha i dag kommit tillsammans för att fira vår kära Hildegards högtidsdag, sade han, och vi glädja oss i synnerhet åt att hennes mor och mormor äro här och kunna övervara den. Jag vill icke tala om det förgångna, utan vi vilja i dag glädja oss åt det närvarande och tacka Gud för allt gott, han beskärt dig, mitt kära barn. Så träd då in i ditt livs nya skede, och glöm icke det sköna ord, du i dag fått höra; »Var trofast intill döden, så skall jag giva dig Livets krona» Vi, alla närvarande, giva dig i dag de innerligaste välönskningar för framtiden, och nu ber jag er, mina kära gäster att med mig dricka en skål för vår Hildegards välfärd!
Alla reste sig, och glasen klingade mot varandra. De äldre blickade med rörelse på de friska, lyckliga ungdomarna, som nu stodo på livets tröskel. Vad skulle det medföra åt dem alla? Liknande tankar föresvävade även de unga flickorna; under tystnad tryckte de varandras händer. De visste ju icke vad Gud berett åt dem i framtiden, men nu visste de, att de alltid skulle hålla trofast samman i väl och ve.
I glad förväntan och fast gudsförtröstan blickade de fram mot livet och kände sig förenade i tro, hopp och kärlek.
