En stund höll hon sålunda ut, men sedan vart det för svårt för henne att sitta stilla. Hon såg forskande på modern; egentligen kunde hon ju vila lika bra utan sällskap… månne hon hade somnat? Där uppe på däck var det bra svalt och skönt, och så mycket intressanta saker där fanns att se. Hon reste sig sakta och gick mot dörren.
— Vart ska du ta vägen, Hilde? frågade modern matt.
— Jag tänkte gå upp till Hugo och Riko, mamma. Det är så varmt här. Men om du vill att jag stannar här så…
— Nej, gå du… men var försiktig och gå inte ifrån dem!
— Nej då.
Glad över att slippa lös, ilade hon ut ur hytten och uppför trappan till däcket. I djupa drag inandades hon den balsamiska luften och såg sig omkring med tindrande ögon. Dagen var tilländagången, och natten sänkte sig hastigt över havet.
I fjärran skimrade redan ljusen i Buenos Ayres, och på den djupblå himlen strålade de första stjärnorna. Ett ögonblick kände Hilde som ett styng av hemlängtan i sitt hjärta, men så föll hennes blick på de båda ynglingarna, som sutto bredvid varandra och med låg röst språkade med varandra. Vad var det de viskade om? Hemligheter, som hon inte kände till? Ljudlöst smög hon sig närmare bakom dem, och innan de båda vännerna märkt något, dök hennes rosiga, skrattande ansikte fram emellan dem.
Enriko nickade vänligt åt henne, men Hugo skakade på huvudet och sade:
— Om dig kan man då sannerligen säga med diktaren: Himmelshögt jublande eller till döden bedrövad — något mellanting finns det inte hos dig. Kunde du inte stanna kvar hos mamma?
— Hon ska sova och behöver mig inte. Och jag ville så gärna komma upp och få litet frisk Iuft.
Hilde sov denna natt så gott och så länge, att hon ingenting märkte av fartygets rörelser. Då hon vak-
