nade var det redan ljusan dag. Klart solsken strålade också ur Hildes ögon. Hon hade övervunnit avskedets smärta och gladde sig åt resans kommande upplevelser.
Hilde klädde sig hastigt och gick upp på däck, där hon snart fann de båda gossarna. Enriko satt på en däcksstol ej långt från trappan och spelade gitarr. Han lät instrumentet sjunka ned och hälsade glättigt på Hilde.
— Vet ni, om det finns några unga flickor ombord? sporde hon ivrigt.
— Åja, svarade brodern, en har jag åtminstone sett för en stund sedan. Se där går hon för resten!
Hilde vände sig hastigt om, men bitter besvikelse målade sig i hennes uttrycksfulla anletsdrag, då hon varseblev den ifrågavarande damen, som måhända var vid slutet av trettiotalet.
— Å att narra mig så! utbrast hon, då damen gått förbi. Det där är ju en gammal ungmö!
— Tja, svarade Hugo med en lätt axelryckning, så vitt jag sett så är hon den yngsta av damerna här ombord.
— Å kära, suckade Hilde. Vad ska jag då ta mig till?
— Till en början kan du ju dricka te eller kaffe, sade Enriko. Kom så ska jag följa dig ned i matsalen, och sedan ska jag visa dig fartyget.
Hilde följde honom ned, och då de sedan gingo ångfartyget runt, slöt sig Hugo åter till dem.
Vädret förblev vackert; luften var härligt uppfriskande och ett glatt sällskapsliv rådde ombord. Fru Hermsdorf behövde således ej plågas av sjösjuka, men den sista tidens sinnesrörelse utövade alltjämt sitt ogynnsamma inflytande. Hon lämnade sedan ett par dagar ej sin bädd, och Hilde var helt förtvivlad.
Läkaren hade föreskrivit att hennes mor ovillkorligen måste upp på däck, ty endast den friska luften kunde återställa henne. Och nu hade såväl Hilde som de båda gossarna förgäves sökt beveka henne att följa doktorns bud.
En morgon stod Hilde lutad över relingen och stir-
