måste ligga litet längre. Men jag behöver väl inte fråga, hur min lilla Hilde har sovit?
— Väldigt bra, mormor. Jag sover nästan alltid bra. Men nu måste jag gå upp med detsamma. Jag har ju så gräsligt mycket att se och lära känna i dag. Å mormor, så underligt det är att jag är här hos dig!
Hon sprang ur sängen och i den gamla damens armar. Denna tryckte henne hjärtligt intill sig och sade med en lycklig blick in i sitt barnbarns blomstrande ansikte:
— Jag är inte mindre glad, mitt hjärtebarn, över att äntligen ha er båda hos mig. Tio år är en lång skilsmässotid för en mor. Jag tackar Gud av hjärtat, att han fört er lyckligt och väl hem till mig.
En stund därefter följde Hilde sin mormor in till frukostbordet och lät kaffet och kakorna sig väl smaka.
— Vet du, var jag ska få några väninnor, mormor? frågade hon därpå.
— Nej, min flicka, det överlämnar jag åt dig själv.
— Bor här inte alls några unga flickor i närheten? Jag måste lära känna någon redan i dag.
— Å, är det så bråttom? Nåja, det finns kanske någon råd. I huset mitt emot bor en överstinna von Hollfeld, som har en dotter i din ålder.
— Jag går genast till henne! ropade Hilde, i det hon stoppade den sista kakbiten i munnen och ville rusa på dörren. Men fru Schlosser höll kvar sin dotterdotter.
— Så fort går det inte, barn lilla. Det är alldeles för tidigt att gå på besök till främmande människor så här dags på dagen. Dessutom vet jag inte, om överstinnan önskar något umgänge mellan er flickor; hon lever mycket tillbakadraget. Jag har aldrig sett Hanna tillsammans med någon väninna.
— Jag tror, att folk är förskräckligt stela här i Tyskland, sade Hilde trumpet. Men då mormodern föreslog, att de skulle följas åt ned i trädgården, strålade hon genast åter upp.
De gingo över gården, där fläder och syren blommade, och in i trädgården. Hilde var förtjust över alla blommor, hon här såg; jublande sprang hon än hit, än
