dit och märkte icke, att hon från grannträdgården, som blott skildes från deras genom en krusbärshäck, iakttogs av en ung flicka.
Nu varseblev fru Schlosser den andra flickan och nickade vänligt åt henne.
— Se där, Hilde, är vår unga granne, Hanna von Hollfeld.
Hilde sprang ivrigt fram till häcken.
— Här, kära Hanna, är min lilla Hildegard, om vilken jag berättat för dig, sade fru Schlosser, och de båda flickorna räckte varandra handen över häcken.
— Hjärtligt välkommen till Tyskland, Hildegard, sade Hanna vänligt. Har du haft angenäm resa?
— Ja då. Men vänta, så kommer jag över till dig.
Och utan att tänka på sin vita klänning trängde hon sig genom de taggiga buskarna. Rrr-i-tsch… ljöd det i hennes öra.
— Å Hilde, din vackra klänning! utbrast mormor, men Hilde kastade blott en flyktig blick på den anställda skadan och sade i lätt ton:
— Asch, det är bara en liten rispa… det gör ingenting. Jag får väl prata en stund med Hanna nu, mormor?
— Ja, en liten stund, men sedan måste du komma upp och klä om dig; du kan inte gå till farbror och tant med den sönderrivna klänningen.
Hilde hörde ej längre på vad mormodern sade; hon betraktade Hanna med förtjusta blickar. Icke för att denna flicka var någon skönhet… å nej, men hon såg snäll ut och hade ett tilldragande ansikte, som antog ett mycket älskligt uttryck, då hon smålog som nu. Därtill blickade hon med sina klara, bruna ögon så klokt och förståndigt ut i världen, att man knappt kunde tro, att hon blott var tretton år. Hon var också nästan ett halvt huvud längre än Hilde.
Hilde lade högra armen hjärtligt om halsen på sin nya bekantskap.
— Om du visste vad jag har glatt mig åt dig, sade hon.
Hanna såg road och förundrad på henne.
