sinnesrörelserna ha tagit på mina nerver, men det blir väl bättre.
Nu öppnade mormodern dörren och ropade in:
— Är du litet bättre nu, Adine? Ernst kommer med sin fru.
En flyktig rodnad överfor doktorinnans bleka ansikte.
— Å Hilde, och du som ser så slarvig ut!
Den oförbätterliga Hilde skrattade blott.
— Hugo säger, att farbror och tant är förberedda på en urskogsvildinna, så det gör ingenting. Var inte orolig, mamma lilla, de kanske inte alls ser revan i klänningen.
I detsamma inträdde överste Hermsdorf och hans fru.
— God morgon, kära Adine, ropade han vänligt. Vi tänkte, att du kanske inte hämtat dig efter resan ännu och ville spara dig vägen till oss. Och dessutom voro vi ivriga att få se dig och barnen.
Under det de vuxna hälsade, hade Hilde tid att iakttaga sina släktingar, som hon aldrig förr sett. Det vart en av hennes livs största missräkningar. Hon hade bestämt föreställt sig att farbror Ernst såsom pappas ende bror måste vara hans trogna avbild… men de voro i stället mycket olika. Översten var större och kraftigare; hans ansikte, som för ögonblicket bar en mycket vänlig min, hade likväl ett omisskännligt drag av stränghet, av allvar och energi. Man såg vid första blicken, att han var soldat från hjässan till fotabjället.
Och tanten? Ett riktigt motstycke till honom, en imponerande uppenbarelse, fin och förnäm med kalla, blå ögon, som tycktes iakttaga allting skarpt och noga. Hilde hade en dunkel förnimmelse av att hon redan sett och förfasat sig över revan i hennes klänning.
— Och detta är alltså din lilla Hildegard? Det var farbrodern, som frågade detta, i det han vände sig till Hilde, som litet skyggt räckte honom handen.
— Jaså, du är min brors lilla vildhjärna, fortfor han, i det han såg in i det rosiga ansiktet, ur vars
