framför henne. Så helt annorlunda hon var än de flickor, hon förut kände. Hon räckte Hilde sin hand.
— Vi ska åtminstone hålla god grannsämja, sade hon. Men nu får du ursäkta mig, jag måste gå upp till mamma, hon väntar på mig. Adjö så länge.
Hon nickade vänligt och gick. Hilde såg tyst efter den bortgående. Inte hade hon föreställt sig en väninna precis så inte! Hanna var så förståndig, så sansad… nej, de passade kanske inte för varandra. Men när skolan började i nästa vecka, skulle hon väl alltid finna någon god vän bland de andra flickorna. Det var en underbar tanke! Helt glad sprang hon in i huset.
Hon fann modern vid frukostbordet, blek, matt och utan aptit. Under tystnad åhörde denna dotterns livliga skildring av sin upplevelse och sade därpå suckande:
— Så du ser ut nu igen, Hilde! Vet du inte, att din klänning är sönderriven?
— Jo mamma, men det är bara en liten rispa. Jag ska gå och byta med detsamma.
— Du måste verkligen akta dig litet mer, Hildegard. Här finns ingen Pasquita, som stoppar och lagar allting åt dig. Kläd nu om dig och förhåll dig litet lugn och stillsam, så att du ser anständig ut, när vi komma till tant och farbror. Vad ska de annars tänka om dig?
Hilde skrattade och kysste modern.
— Bekymra dig inte för det, lilla mamma. Farbror och tant veta ju redan av att de få med en yrhätta att göra. Och nu ska du vara glad, snälla mamma; det är ju så härligt här, och tänk dig bara… nu ha fem veckor redan förgått, sedan vi skildes från pappa. Tiden går så fort, pappa skriver ju ofta, och han mår bra och gläder sig åt att få komma hit längre fram. Nu måste du också vara glad, söta mamma!
Hon lade sin blomstrande kind intill moderns, och denna kysste innerligt det älskliga ansiktet.
— Ja, min älskling, jag ska försöka. Jag hoppas, jag ska återvinna krafterna så småningom. De här
