kring. Här finns ju inte en enda människa i närheten... inte på hela stora, öppna platsen. Så rysligt lustigt allting är här! Titta, där kommer två små flickor… vad är det de ha för sig, tant?
De öva sig i att »springa vipa» som de kalla det. Nå, vad var det, du ville?
— O ja, det hade jag nästan glömt. Farbror Ernst, tänk dig bara, mamma är rädd, att jag har gjort ett dåligt intryck på er! Är det sant? Inte? Å nej! Men var så snäll och säg att ni tycker en allra som minsta lilla smula bra om mig… för annars är min stackars lilla mamma ledsen, och då får hon alltid så'n gräslig huvudvärk.
Det var icke möjligt att motstå de bedjande blå ögonen och hela den lilla intagande uppenbarelsen. Det ryckte som av ett svagt leende kring farbroderns mun.
— I alla händelser är det andra intrycket bättre än det första, sade han vänligt. Det gläder mig att höra, att du tänker på din mor. Gå och lugna henne och säg att hon inte behöver oroa sig; hennes lilla yrhätta blir väl förståndig med tiden.
— Gå fort tillbaka, Hildegard, tillade tanten. Du har väl inte reda på, att din klänning är sönderriven.
— Jo då, det vet jag, var det sorglösa svaret. Det blev, när jag kröp genom krusbärsbuskarna för en stund sedan. Det gör ingenting, jag ska gå och byta nu. Adjö.
Hon nickade och gick, men hennes blickar dröjde vid de små flickorna, som övade sig i att »springa vipa». Det där måste vara förtjusande. Månne hon skulle kunna det, om hon försökte? Farbror Ernst och tant Frida sågo henne sätta iväg i full fart och fortsatte sedan, skakande på huvudet.
Hugo stod vid dörren och mottog sin syster med orden:
— Vad i all världen tar du dig till, Trollslända? Har du fått snurren?
— Jag övar mig i att springa vipa, det är på modet här. Förtjusande, inte sant?
— Jag tycker det ser litet förryckt ut. Vad sa
