farbror åt dig? Han var väl förtjust över att du sprang efter honom, kan jag tro!
— Å, det var sant, jag har något att säga mamma.
Hon flög som en pil in i rummet.
— Mamma, du kan vara alldeles lugn. Farbror tycker att jag är förskräckligt snäll och rar… han sa någonting i den vägen, fastän — hon fick plötsligt en betänksam min — jag tror att han tänker försöka att göra mig tam… men det ska minsann inte lyckas!
III.
EN VÄNINNA.
Med sina gröna trädgårdar och sina breda, raka gator, som nästan alla voro planterade med lindar, gjorde Weidenburg ett ljust, lantligt och trevligt intryck.
Vid Schwerinergatan låg ett litet envåningshus, som tillhörde förre kammarmusikern Regnier, som efter sin pensionering dragit sig tillbaka hit och köpt detta hus. Till helt nyligen hade han bebott det ensam med sin dotter Marie, men efter sin sons död hade han tagit dennes änka och hennes barn till sig och avstått större delen av huset åt dem.
Likväl var det utrymme, som fru Regnier hade till eget förfogande mycket begränsat, enär hon för sitt uppehälle måste hysa inackorderingar, och hennes enda dotter Hildegard hade blott för sin del en liten trång vindskammare med snett tak.
Här hade hon dock sitt eget lilla rike, som hon med alla sina små skatter utstyrt så vackert och trevligt, att det lilla flickrummet måste behaga alla. »Fridens Paradis» som den spefulle Heinz brukade kalla det.
