Hilly svarade icke; förvirrad stirrade hon alltjämt på den lilla varelsen, som var henne alldeles främmande. Nu trädde denna närmare och sade litet otåligt:
— Du är väl inte dövstum?
— Nej, svarade Hilly rodnande.
— Jag är Hilde Hermsdorf, återtog den andra, och jag kom hit i förrgår från Sydamerika. Om måndag kommer jag till skolan, och jag ville gärna göra bekantskap med dig innan dess, eftersom jag hört att vi bli klasskamrater.
— Vill du inte sitta ned? var allt vad Hilly fick fram.
Hilde slog sig ned och såg sig nyfiket omkring.
— Jag tycker här är förskräckligt trevligt, sade hon därpå, men vet du, nog har jag föreställt mig paradiset litet rymligare, eller vad tycker du?
Hilly nickade. Hon stod alltjämt framför sin gäst och betraktade henne med stum beundran. Så förtjusande den lilla främlingen var, och så säkert och obesvärat hon uppträdde. Aldrig skulle hon själv ha vågat i en främmande stad söka upp en vilt främmande människa för att göra hennes bekantskap!
Hildes muntra skratt avbröt hennes tankegång.
— Har du inte tittat tillräckligt på mig snart? Vad är det egentligen för märkvärdigt med mig?
Hilly blev så röd som endast hon kunde bli och stammade förläget:
— Jag tänkte bara… jag… hur har du hittat hit upp?
— Jag frågade en pojke där nere, och han sa mig, att jag skulle knacka på den dörr, där det stod »Fridens paradis». Vad ska det egentligen betyda?
— Min bror kallar mitt rum så, han driver så gärna gäck med mig, därför att jag är så rädd och blyg av mig, och emedan jag helst sitter här i min stilla kammare, kallar han mig Syrsan.
— Och mig bruka de kalla Trollsländan för att jag är så livlig. Syrsa och Trollslända, det passar ju väldigt bra ihop. Vi måste bli goda vänner, vill du det?
— O ja, jag har längtat så mycket efter en väninna!
