— Det har jag också… det är just därför jag sökt upp dig i dag! Å vad jag är glad!
Hon sprang ned från fönstersmygen, föll den överraskade Hilly om halsen och kysste henne.
— Inte sant, vi ska vara verkliga vänner, så'na riktiga hjärtevänner, som säga varandra allting?
Hilly kunde ej säga ett ord av idel glädje, hon nickade blott, men hela hennes inre rörelse återspeglades i hennes glädjestrålande ögon.
— Vi är alldeles lika stora, tror jag, fortfor Hilde. Jag tror för övrigt, att vi likna varandra.
Hon drog sin nyvunna väninna med sig till spegeln och fortsatte där sin jämförelse.
— Ser du det, alldeles lika stora, och blå ögon ha vi båda två, det är bara håret, som är olika. Du har så vackra, bruna lockar, och mitt är bara en smula vågigt. Men hör du, Hildegard… kallas du egentligen vid hela namnet?
— Nej, Hilly.
— Och jag Hilde. Är det inte förtjusande också, att vi ha samma namn! Men vet du, till det inre är vi nog alldeles olika. Jag är en ryslig vildkatt, och du tycks mig vara mild och saktmodig som ett lamm.
— Å nej, tro inte det. Jag är bara litet blyg, men jag kan bli fasligt häftig, om någon retar mig.
— Det gläder mig, att du har temperament; kolugna människor är vanligen tråkiga.
De satte sig båda på fönsterpallen och sågo lycksaliga in i varandras ögon.
— Jag tror, att vi passa underbart bra för varandra. Vi ska verkligen bli riktiga, förtroliga vänner, eller hur? sade Hilde.
— Ack ja, jag har alltid känt mig så ensam och längtat så efter en väninna. Det förefaller mig, som om den gode Guden själv fört dig till mig.
Stormande slog Hilde armarna om sin nyvunna väninna.
— Vi ska svära varandra trohet intill döden! utropade hon hänförd.
— Nej, ända in i evigheten, förbättrade Hilly svär-
