Modern hade följt efter henne.
— Det var väl en glad överraskning? sporde hon.
— O ja, försäkrade Hilly, i det hon med en strålande blick såg upp på den älskade brodern. Så snällt att du kom, Heinz.
— Nåja, det var ju inte för mycket, när jag inte kunde komma till pingsten. Men säg mig, liten, vad är det egentligen för en exotisk planta, som du korat till din väninna? Jag har redan fått en högst underbar beskrivning på henne.
Nu trängde sig alla barnen fram, och den tolvårige Georg Keller ropade:
— Jag har sett henne, jag vet det bäst. Så här kom hon…
Han härmade Hildes lätta, dansande steg, med stor överdrift till de andra barnens förnöjelse.
— Hon stannade framför var port och kom till sist fram till vår. Bor Hildegard Regnier här? frågade hon. Ja, sa jag, hon är där uppe i Fridens paradis. Då skulle ni sett, hur hon spärrade upp ögonen. Är hon död? frågade hon helt förskräckt. Nej då, sa jag, hon har sitt paradis alldeles för sig och sitter alldeles levande i det. Då klappade hon i händerna, började skratta och sprang så att den gula manen flög omkring henne.
Hilly hade blivit mycket röd och ropade häftigt:
— Det är inte alls vackert av dig att härma och förlöjliga min väninna på det viset!
Modern tryckte lugnande hennes hand.
— Gå och duka bordet nu, sade hon sakta. Jag ska göra klart för Georg, att han uppfört sig opassande.
Hilly gick att utföra sitt vanliga arbete, men hennes hjärta bultade häftigt av förtrytelse. Att göra hennes förtjusande, älskliga Hilde, Trollsländan, löjlig… det var helt enkelt otroligt! O dessa spefulla pojkbytingar, för vilka ingenting var heligt, och som icke hade den ringaste förståelse för ett känsligt flickhjärta!
Nu kom Heinz ut på glasverandan, varest familjen alltid åt kvällsvard.
