lade sin hand lätt på Hildes blonda huvud och blickade in i de glänsande blå ögonen.
— Hjärtligt välkommen till Tyskland och till vårt hem, mitt kära barn. Det skall glädja mig, om du besöker min Hilly ofta.
— Det vill jag mycket gärna göra. Jag tycker redan så rysligt mycket om henne. Hon får väl komma till mig också, inte sant?
— Gärna, om din mor tillåter det.
— Visst gör hon det. Mamma är alltid glad, om jag är sysselsatt. Jag är säker på, att hon ska bli förtjust i Hilly, som ser så fin och ordentlig ut.
— Gör inte du det alltid då? frågade fru Regnier leende.
— Ack nej, svarade Hilde med en blick ned på sin klänning. Det hör verkligen till undantagen att jag inte har någon reva på min klänning eller att ingen knapp eller hake fattas, Men nu får jag lov att gå hem.
— Får jag följa Hilde ett stycke, mamma? bad Hilly.
— Ja, gärna, men dröj inte för länge borta, det är snart tid att äta kväll.
Arm i arm vandrade flickorna framåt vägen. De hade ännu så mycket att förtälja varandra, att det dröjde en god stund, innan Hilly åter kom hem.
— Är inte min nya väninna förtjusande, mamma? utbrast hon. Det finns ingen i hela skolan, som liknar henne. Och så roligt att hon kom just till mig. En sådan väninna har jag redan länge önskat mig… en sådan riktig hjärteväninna, som man kan anförtro allting.
— Ja visst, min lilla flicka, jag gläder mig också åt det, svarade modern och strök kärleksfullt över dotterns eljest så bleka kinder. Gå nu in i rummet, Hilly, och se, om du inte finner en överraskning där.
Nyfiken ilade den unga flickan in i moderns rum. Hon hörde de fyra små inackorderingarnas glada skratt där inne och nu även en annan stämma. Var det verkligen möjligt? Hon sprang in och kastade sig med ett glädjerop i broderns armar.
