— Hos farfar och tant Marie där nere.
— Å, då får jag träffa dem också! Det är väldigt intressant att lära känna så många människor.
— Tycker du verkligen det? Jag brukar tycka, att det är hemskt svårt, jag är så rädd och vet aldrig vad jag ska säga.
— Å så lustigt! Det far ju alltid någonting genom ens huvud och då kan man ju säga det.
De gingo utför trappan, Hilde sköt väninnan framför sig in i rummet och sade:
— Här är Hilde.
Hildes blickar fästes, fulla av beundran, på den gamle herrn, som satt vid fönstret. Långt, silvervitt hår omgav ett gubbansikte av sådan värdighet och ett sådant behag, att Hilde ofrivilligt utropade:
— O Hilly, en sådan förtjusande farfar du har!
Hon sprang hastigt genom rummet och sträckte med ett strålande leende båda händerna mot den gamle.
— Jag är så rysligt glad att få göra er bekantskap, herr Regnier. Jag önskar att jag också hade en sådan farfar.
Heinz hade rest sig upp och såg småleende på den lilla felika uppenbarelsen.
— Besitta, en sådan liten skälm! viskade han till Hilly, och denna nickade, ty hon förstod, att det låg beundran i hans ord.
Farfar skrattade.
— Jaså, du önskar det? Nåja, eftersom jag behagar dig så bra, så kan du ju adoptera mig som farfar.
Hilde klappade glättigt i händerna.
— Går det för sig här i Tyskland? Eljest bruka bara stora människor adoptera barnen.
— Ja ja, men för en gång kan vi väl göra tvärtom. Se här, låt oss bekräfta saken med ett handslag.
— Hjärtligt gärna, farfar! ropade Hilde, och nu först varseblev hon Heinz.
— Å Hilly, är det din bror? Så roligt att få träffa er också i dag!
— Å, jag ber, nöjet är helt och hållet på min sida, fröken, svarade Heinz med en artig bugning.
