Hilde skrattade.
— Jag är inte någon fröken ännu på länge. Jag heter Hilde… Hilde Hermsdorf, och är pappas virvelvind eller yrhätta eller Trollslända, vilket ni vill.
Hilly förskräcktes i sitt innersta. Den troskyldiga, oförsiktiga Hilde, hur kunde hon förråda dessa benämningar för den spefågeln Heinz!
Han bugade sig ännu en gång och genmälde:
— Jag är förtjust att få lära känna er med alla era titlar och värdigheter, fröken Hilde.
— Just sköna värdigheter… men vad är det du vill, Hilly, varför rycker du mig i klänningen så där… har jag en reva nu igen?
— Nej, men… du har inte hälsat på tant Marie ännu.
Hilde skyndade att gottgöra det försummade, och fru Regnier föreslog därpå, att flickorna nu skulle dricka kaffe i trädgården. Gossarna fingo sitt kaffe tidigare på söndagarna, men Hilly hade väntat på sin väninna.
— Ett kafferep för oss två, så roligt! utropade Hilde förtjust, i det hon följde Hilly ut i trädgården.
Snart sutto de under det stora, skuggrika päronträdet framför det dukade bordet och läto sig väl smaka. Det var så mycket att tala om. Hilly ville veta åtskilligt om Amerika och lyssnade uppmärksamt till Hildes livliga skildringar. För Enrikos öde hyste hon djupt deltagande.
— Tänk, så intressant! utropade hon. Tänk om han i Spanien upptäcker någon mycket förnäm släkting… kanske till och med en prins.
Hilde såg litet tvivlande ut.
— Ånej, då hade väl hans mor inte behövt irra omkring så utfattig, tyckte hon.
— Å, det kan man inte alls veta; sådant kan omständigheterna medföra. Antag till exempel att hans far som prins gift sig med en fattig flicka, då hade kanske hans föräldrar förskjutit honom, och så hade han vandrat ut i världen med henne. Kanske hade modern inte ens vetat, vilken förnäm make hon haft.
