Då han åter reste sig upp, var han förargad och röd i ansiktet och ropade till systern:
— Hur kan ni ha sådana livsfarliga gamla skrällen i köket. Kasta bort skräpet eller skicka det till snickaren!
— Det ska vi också, Heinz, sade Hilly lugnande. Georg hade sönder pallen i går kväll, och i dag är det söndag. Du har väl inte gjort dig illa, hoppas jag.
— Ni har bara blivit litet röd på kläderna, sade Hilde. Så lustigt att köksgolven alltid är belagda med röda stenar här i landet och rödfärgas på lördagskvällarna.
— Ja, det är nu en gång ett mod i de gamla husen, sade Hilly.
— Ja, och nu har jag det där modet på min kostym, brummade Heinz.
— Vänta så ska vi bearbeta er med våra näsdukar, sade Hilde ivrigt. Till verket, Hilly, men gnid inte utan slå bara. Ni måste ursäkta det här dubbla angreppet, herr Heinz. Titta bara, rödfärgen tar till flykten för våra näsdukar liksom molnen för stormen. Ser du, Hilly, att jag också kan uttrycka mig romantiskt.
— Seså, Heinz, nu är din kostym snygg igen, sade Hilly lättad.
Heinz såg forskande ned på sina kläder och nickade med återvunnet gott lynne.
— Tack så mycket, mina damer. Ni måste medge, att jag gjort mitt bästa för att visa min underdånighet.
— Ja, det var storartat! utropade Hilde och klappade i händerna. Först blev jag helt förskräckt, när ni tumlade till våra fötter, men vet ni, herr Regnier, det är i alla fall bättre att det är ni som ramlat än om det varit Hillys kaffeservis.
Denna tanke var så överväldigande, att hon måste sätta sig ned och skratta ut.
Heinz såg road på henne.
— Kalla mig inte herr Regnier längre. Eftersom ni adopterat farfar, så är ni ju min syster hädanefter.
— Ja visst, Hilde, och min också! utropade Hilly förtjust.
