— En sådan förtjusande liten varelse! Henne kan man inte vara förargad på, om hon också inte ännu har fått reda på vad europeisk artighet vill säga.
— Hör du, sade Emmy med undertryckt häftighet, ty Lisbeth var hennes bästa väninna, du får inte tycka mer om henne än om mig!
Lisbeth såg road på henne. Emmys känslighet och benägenhet för svartsjuka var henne välkänd, och då hon gärna retade väninnan en smula, svarade hon:
— Det kan jag inte lova, min skatt, ingen människa kan bestämma över sina känslor.
Emmy vände sig förnärmad bort, under det Marie och Hilde i detsamma inträdde i klassrummet.
— God morgon, flickor, ropade den förre glättigt. Jag har här med mig Hildegard Hermsdorf; vi träffades på vägen.
Hilde räckte handen åt allesammans med sitt mest strålande leende.
— Dig känner jag redan, Luise Weise, och dig också, Anna Krausemann… och se där är ju Hanna också.
Hon gjorde även bekantskap med Lisbeth och Emmy och varseblev först därefter Hilly, som trängts litet i bakgrunden.
Hon skyndade med ett glädjerop fram till henne.
— God morgon, kära Hilly. I eftermiddag måste du följa mig hem från skolan.
Under lektionstimmarna gick det ej särdeles bra för den rörliga Hilde. Hon hade svårt att sitta stilla och uppmärksam så länge, och hennes kunskaper lämnade också åtskilligt övrigt att önska.
Själaglad gick hon med Hilly från skolan, då timmarna äntligen förgått, men hon blev oangenämt överraskad, då modern sade, att hon måste gå till farbrodern med detsamma.
Det hjälpte inte, hans befallning måste efterkommas, och Hilly följde väninnan till överstens bostad. Medan Hilde var där uppe, gick hon fram och tillbaka på gatan och väntade.
Det dröjde rätt länge, innan Hilde äntligen åter uppenbarade sig, nu med av förargelse rodnande kinder.
