— Vad i all världen skall allt det här betyda, fröken Hilly? sporde han.
— Hilde har kaffebjudning.
— O ve, var ska jag då finna en skyddad vrå, där jag i lugn och ro kan dricka mitt kaffe? Jag blir väl förvisad till köket rent av?
Hilly såg sig omkring.
— Här står ju en liten bänk med bord bakom syrenerna, det är en trevlig, undangömd vrå. Jag ska fråga er mormor, om jag kan duka där åt er.
Hon sprang in i köket och återvände genast med en servett och dukade det lilla bordet.
— Det är bra snällt av er, fröken Hilly, att göra er besvär för min skull.
— Jag är mormors hjälpreda i kväll och då tillkommer det ju mig. Nu ska jag hämta några kakor åt er.
— Ni är min räddande ängel, fröken. Men var snäll och tag en hel hop bröd, för jag är hungrig som en varg.
Hilly såg bestört på honom.
— Men så mycket kan jag inte ta från vår brödkorg, vi är nio stycken flickor, stammade hon förvirrad.
— Och därför vill ni låta mig svälta, skrattade Hugo. Så grym kan ni väl inte vara ändå?
— Mormor vet väl någon råd, utbrast hon rodnande och rusade in i köket.
— Ge honom bara några få kakor, sade mormodern, vi ska breda på några duktiga smörgåsar åt honom i stället. Så snällt av dig att hjälpa mig, lilla Hilly… utan dig skulle jag inte alls ha rett mig eller fått i ordning i sådan hast.
— Å, jag gör det ju så gärna, fru Schlosser, svarade Hilly, rodnande av glädje, och för första gången var hon tacksam för att hon i hemmet fått lära och vänja sig vid husliga sysslor. Helt glad sprang hon ut i trädgården, varest Hilde nu kom emot henne.
— Är det inte färdigt snart? Vi är redan till hälften uthungrade.
— Ja, nu kan ni få komma. Men tror du, din stygga
