Hilde, att det regnar kaffe och kakor från himlen, så snart du får infallet att ställa till en bjudning?
— Ja, jag trodde, att det gick till så här i landet, var det sorglösa svaret, och strax därpå drog hela flickskaran ut i trädgården.
Efter kaffet gjordes lekar, och de muntra skrattsalvorna trängde ofta ända in i doktorinnans tysta kammare,
Flickorna voro mycket belåtna med sin eftermiddag, då de på kvällen skildes åt, och sedan de tagit avsked, ilade Hilde förnöjd in i moderns rum för att säga godnatt åt henne.
— God natt, mamma lilla, sade hon, i det hon tryckte en kyss på den vita pannan. Det har varit så förtjusande trevligt i kväll.
— Men du får inte bjuda hit gäster utan att förut be om tillåtelse, Hilde. I vilken förlägenhet hade du inte försatt stackars mormor!
Även mormodern bannade henne sedan och förehöll henne att hon handlat illa mot mamma, som var så klen och icke tålde den ringaste upphetsning eller sinnesrörelse.
Den sorglösa Hilde blev litet betänksam och kunde mot vanligheten icke somna med detsamma, sedan hon lagt sig.
Var mamma verkligen sjuk? Pappa hade ju ofta sagt Hilde, att hon inte fick vara så stormande; hon måste ta hänsyn till mammas svaga nerver. Men hon hade icke förut tänkt så noga däröver. Tänk om det var något svårt och farligt, det där med nerverna?
Nej, hon kunde inte stå ut med denna ovisshet och oro, hon ville inte störa mamma, men hon måste se det kära, bleka ansiktet ännu en gång, innan hon somnade… det var säkert inte hänsynslöst.
På bara fötter kilade hon genom köket och smög sig ljudlöst in i moderns rum. Nu stod den lilla vita gestalten obeslutsamt och såg bort mot den vita bädden. Då lyfte modern upp huvudet.
— Hilde, är det du? Vad i all världen har du nu fått i ditt huvud?
