— Jag är så glad åt pappa, sade hon en söndag till Hilly, då de sutto i den senares lilla kammare.
— Ja, det kan du väl vara, Hilde. Och du är lycklig, som har din pappa i livet.
— Var inte ledsen, Hilly, pappa ska nu också bli din far, och då… ja, jag har så många planer för din utbildning. Jag tror nämligen, att pappa har rätt mycket pengar.
— Å Hilde, tala inte om det. För resten skulle jag inte kunna lämna mamma nu, hon är inte så stark att hon kan reda sig utan mig.
— Vänta bara tills pappa kommer, så ordnar det sig nog. Jag gläder mig också mycket åt julen, tänk dig, att jag har aldrig sett en riktig julgran. Det blir nog underbart. Och på nyåret kommer Enriko. Då får du lära känna min baskiske hjälte, din förmenta prins, jag är nyfiken på, vad du kommer att säga om honom. Jag tror att jag tycker lika mycket om honom som om Hugo.
— Jag kan inte låta bli att tänka över vem han egentligen är. Det är så intressant, när man kan föreställa sig allt möjligt… det är så med vår familj också.
— Hur så… vad menar du?
— Har du inte tänkt på, att jag har ett franskt namn?
— Regnier… ja visst, det är sant. Nej, det har jag verkligen inte tänkt på. Är ni då av fransk härkomst?
— Ja, mina förfäder ha kommit från Frankrike. De flydde ur landet år 1685.
— O Hilly, så förskräckligt intressant! Det har du aldrig förut berättat mig. Vilka voro då dina förfäder?
— Ja, om jag bara själv visste det, Hilde! Jag har ofta frågat farfar om det, men han har bara talat om helt litet, antingen det nu beror på att han själv inte vet mer eller att han är rädd att mina tankar ska syssla alltför mycket därmed. Jag vet bara, att vi härstamma från en adlig släkt. Namnet Regnier är mycket gammalt, det förekommer i historien redan år 1572.
— Å! Och vid vilket tillfälle?
