— Du vet ju, att man på den tiden i Paris rasade så förfärligt mot hugenotterna, och att tusentals sådana dödades på några få dagar. Då hände det, att en ädling vid namn Vezin räddade sin fiende Regnier… Jag föreställer mig att de tillförne varit goda vänner men söndrats till följd av sin tro. Då nu döden hotade hugenotterna från alla sidor, påminde sig Vezin deras forna vänskap. Han skyndade till Regnier, trängde in i hans rum och genom en lönngång förde han honom ut på gården, varest två ädla hästar i hemlighet höllos i beredskap. De svingade sig upp och så bar det iväg till Vezins slott, Guerzy, där Regnier var i säkerhet.
— Så bra du kan berätta, Hilly… jag tror att du skulle kunna hitta på hela historier. Men se, där kommer Hanna, du har väl ingenting emot att hon också kommer upp.
Hilly hann knappast svara, förrän Hanna inträdde, och Hilde skyndade henne till mötes.
— Kan du tänka dig, Hilly är också av adlig ätt och har förskräckligt många anor. Hennes namn förekommer redan 1572 i historien.
— Verkligen? sade Hanna, i det hon räckte den rodnande Hilly sin hand. Ja, jag har för resten tänkt mig någonting i den vägen. Vilka voro då dina förfäder?
Hilly upprepade sin berättelse och var mycket förtjust över det intresse, den uppväckte. Den fantasirika berätterskan var helt stolt över sina förfäder och utmålade sig deras liv i de mest glödande färger. Att ett praktfullt slott hörde till var ju naturligt.
Sedan detta ämne var grundligt avhandlat, räckte Hanna dem sina händer och sade:
— Jag skulle gärna vilja, att ni båda vore mina väninnor, er tycker jag om, vill ni det?
Båda tryckte hennes händer med värme, och därpå fortfor Hanna: Mamma har tillåtit mig att bjuda er hem till mig, vill ni komma nästa söndag?
— Förskräckligt gärna, ropade Hilde och Hilly vart mörkröd av förnöjelse, ty Hannas hem, om vilket ingen
