Därpå kommo de överens om att träffas klockan fyra, då kotteriets första sammankomst skulle hållas, och Hilde begav sig till onkelns hus för att lämna skolböckerna och säga honom att de fått lov från skolan. Hon tog för givet att hon också skulle få lov från lektionerna.
Då hon öppnade porten, stod hon plötsligt inför fyra positivspelare. Ja visst, hon hade alldeles glömt, att hon beställt karlarna hit klockan tolv för att ge dem den överenskomna betalningen.
— Å, ni gjorde er sak utmärkt! ropade hon skrattande, men tystnade plötsligt. Farbror Ernst visade sig plötsligt i förstugan och sporde:
— Har du beställt dessa karlar till skolan och lovat dem femtio pfennig var, vilket de skulle avhämta här.
— Ja farbror, tillstod hon modstulet, ty onkel Ernst såg så vredgad ut, att hon aldrig sett honom sådan.
Det var ju också förskräckligt dumt av henne att beställa karlarna hit, men hon hade icke haft några pengar på sig och hade icke ett ögonblick tänkt sig att farbrodern skulle få se dem.
Det var ju rysligt obehagligt. Så bister han såg ut, under det han betalade männen pengarna… alldeles som om två mark vore någon förmögenhet!
Med en otymplig bugning avlägsnade sig de fyra positivspelarna, men, just i detsamma öppnades porten och en femte »artist» inträdde.
— Jag kommer för att… började han, men tystnade, då översten vinkade honom till sig och frågade Hilde:
— Hur många är det?
— Sju stycken, farbror, svarade hon och i trots av onkelns mörka uppsyn ryckte det åter skälmaktigt kring hennes läppar och ögon, och groparna i de rosiga kinderna fördjupade sig. Det var ju egentligen förskräckligt komiskt! Även den femte musikanten avlönades och porten slöts bakom karlarna.
— Tag av dig och kom in i mitt rum, befallde över-
