än ett positiv alldeles under klassrummets fönster stämde upp »Sommarens sista ros». Och redan innan denna tagit slut, hördes ett annat positiv i närheten stämma upp en virvlande vals.
Rektorn, som själv undervisade i denna lektion, började se betänksam ut.
Det dröjde ej länge, förrän ännu ett positiv med gälla och ljudliga stämmor lät höra en glad operettmelodi. Programmet blev allt rikhaltigare; ty allt flera positiv uppenbarade sig, det ena efter det andra.
Flickornas ansikten strålade av förnöjelse; de hade svårt att behärska sin skrattlust — i synnerhet Hilde — men rektorn rynkade pannan av förargelse. Visserligen försökte han ännu en stund uppehålla lektionen, men då musiken blev allt vildare och allt värre att åhöra och flickorna ej hörde eller låtsade ej höra hans frågor, slog han slutligen med en smäll igen sin bok och sade:
— Hildegard Hermsdorf, du kan ringa… vi sluta för i dag.
Hilde sprang ögonblickligen upp och ringde en riktig stormklämtning. Strax därefter strömmade små och stora flickor ut ur skolan och räknade skrattande ej mindre än sju positivspelare, som uppehöllo sig i närheten.
— Så lustigt, det är alldeles som om det vore överenskommet, sade Hilly, och så vänligt de titta på oss. Hilde… jag tror minsann du nickar åt dem?
— Ja, det är väl inte för mycket. Och du kan tro att jag haft besvär med att ta reda på dem och beställa hit dem i dag.
— Nej men Hilde! Har du verkligen gjort det?
— Ja visst! Eftersom vår frihet berodde på de där positivhalarna, så var det ju nödvändigt att de kommo hit, det är klart.
— Ja, men… tänk om rektorn finge veta det!
— Kom nu så gå vi och titta på marknaden. O så lustigt med allt det här bullret och stojet!
Full av nyfikenhet och intresse ilade hon från stånd till stånd, i det hon drog med sig Hilly, som ännu ej riktigt hämtat sig efter Trollsländans senaste puts.
