har glatt mig så förskräckligt åt marknaden, och till eftermiddagen har jag inbjudit mina väninnor för att vi skulle skriva förbundets stadgar. På privatlektionerna har jag inte alls tänkt i dag.
— Nej, du tänker över huvud aldrig på din plikt. Jag har ju en gång för alla förbjudit dig att bjuda hem dina väninnor på vardagarna. Nu få de gå tillbaka till sina hem. Du tar dina lektioner och återvänder sedan till mig.
Hilde brast i gråt.
— Å farbror, var då inte så förfärligt sträng, jag har ju inte alls tänkt på allt det här.
— Men du skall tänka, och för att lära dig det måste jag straffa dig. Gå nu och spela över!
Hilde visste, att det skulle vara fåfängt att försöka beveka farbrodern. Hur skulle det nu gå med väninnorna och den trevliga kaffestunden hos mormor och stadgarna för kretsen? Det var helt enkelt rysligt! Hon kunde knappast urskilja noterna för tårars skull.
Äntligen, några minuter före halv fem fick hon gå.
— Gå nu till din lektion, sade farbrodern, och kom sedan tillbaka hit.
Under tystnad packade Hilde ihop sina böcker och gick. Väninnorna, stadgarna, mormors goda kakor… allt var förbi!
Som en blixt for den tanken genom hennes huvud att hon helt enkelt kunde gå hem i stället för att gå till lektionen. Ja visst… ingenting var enklare än det! Fröken Herzer, hennes lärarinna, skulle nog inte undra på att hon ville ha fritt på marknadsdagen.
Förnöjd satte hon av i språng och kom alldeles andlös hem till mormoderns hus. Med en krasch flögo böckerna ned på bordet och hon själv i armarna på väninnorna, som redan voro församlade allesammans.
— Så sent du kommer, kära Hilde!
— Din onkel är väl förskräckligt sträng?
— Vi trodde att vi måste gå och befria dig.
Så ljöd det om vartannat. Nu ropade mormor, att alla skulle komma till kaffebordet. Skrattande och pladdrande sutto flickorna kring bordet, och snart hade
