Hilde, vars ögon ännu glänste efter tårarna, glömt både farbrodern och privatlektionen.
— Nu till stadgarna! ljöd det jublande, så snart bordet var avröjt. Hilde gick efter papper, bläck och penna och ropade:
— Ni måste alla ha särskilda namn liksom Hilly och jag, vi heta Syrsa och Trollslända.
— Insekter alltså, sade Lisbeth. Då kunde vi ju helt enkelt kalla vår krets »Insektssvärmen».
— Utmärkt! Bravo! Förtjusande! ljöd det, och Hilde återtog:
— Hanna, du som är den förståndigaste av oss, får skriva.
Hanna skrev med sin vackra, tydliga handstil: »Förbundet Insektssvärmens stadgar.»
— Och nu… namnen? sade hon och skrev vidare: Hilde Hermsdorf… Trollsländan. Hildegard Regnier… Syrsan. Vidare?
— Marie måste vara myran, föreslog Hilly. Hon är så flitig och arbetar från morgon til kväll.
— Ånej, så illa är det inte, avvärjde Marie rodnande. Fast nog är vårt hushåll stort alltid. Men jag vill gärna vara myran.
— Alltså välja vi våra namn efter våra egenskaper, sade Lisbeth med en skälmaktig blick på Emmy. Jag vet någon, som rysligt gärna snokar igenom skafferiet och slickar i sig de sötsaker, hon kan komma över. Denna någon bör väl kalla sig Kackerlacka, inte sant?
En skallande skrattsalva följde, men Emmy sade gråtfärdig:
— Det är inte alls snällt av dig, Lisbeth, att säga något sådant om mig. Om ni tänker skratta åt mig, så går jag hellre hem.
— Seså, tag inte illa upp, lilla kackerlacka! utropade Lisbeth och drog sin väninna tillbaka ned på soffan. Jag föreslår, att den som blir förargad för ett skämt får plikta fem pfennig till förbundskassan.
