— Då kan man ju inte alls värja sig för grovheter, klagade Emmy.
— Åjo, sade Hanna vänligt, ens egen takt och finkänslighet ska nog avvärja sådana.
— Aha, återtog Lisbeth, jag märker redan, att Hanna vill hålla oss i god ordning. Nåväl, Emmy, min kära lilla kackerlacka, välj dig en annan insekt, som du enligt din mening mera liknar.
— Jag väljer fjärilen, inföll Emmy hastigt.
— Det finns åtskilliga olika arter av fjärilar, invände Lisbeth, menar du kålfjärilen eller nattsvärmaren kanske?
Förnyade skrattsalvor och nya trumpna miner hos Emmy.
Lisbeth var i själ och hjärta en snäll flicka, men hon hade sett något plumpt sätt och var föga finkänslig.
— Apollofjärilen är mycket stilig, inföll Marie.
— Vet ni vad? sade Hanna. Emmy är den största och ståtligaste av oss, hon bör heta Amiralen, det är en mycket vacker fjäril, sammetssvart med vitt och rött.
— Vanessa Atalanta, tillade Lisbeth, vars käpphäst naturkunnigheten var.
— Ja, det låter vackert, inte sant, Emmy? ropade Hilly glättigt.
Emmy samtyckte blidkad och sade därpå:
— Jag är nyfiken, Lisbeth, vad du tänker välja åt dig.
— Å, en insekt, som alltid surrar och brummar är väl inte svårt att få tag i. Jag är väl en bålgeting, kan jag tro.
Alla skrattade åter.
— Självkännedom är en bra sak, men låt oss hellre säga »humla», bålgeting låter så otrevligt, avgjorde Hanna.
— Och Hanna själv då? frågade Hilde. Hon är rysligt klok och förståndig och duktig… jag vet verkligen ingen insekt, som passar för henne.
— Låt oss kalla henne Lysmask, föreslog Lisbeth.
