— Se här, Hanna, tag den i förvar, så är du snäll… jag kanske en vacker dag skulle glömma bort var jag ställt den, sade Hilde.
— Är ni allesammans med på det? frågade Hanna.
— Ja visst, kassaförvaltarämbetet tillkommer naturligtvis vår dygderika Lysmask, genmälde Marie. Men vet ni vad, skulle vi inte lägga av en liten fond att begynna med? Hur litet som helst.
Detta förslag mottogs med stort bifall och var och en lade ned en liten slant i bössan. Då slog den närbelägna kyrkans tornur sju slag. Hilly sprang upp.
— Klockan är redan sju! Då måste jag gå hem.
— Jag också… jag också… ljöd det i kretsen, och hela skaran for upp.
Sju! Hilde stod ett ögonblick som förstenad. Privatlektionen… farbrodern… allt återvände nu i minnet.
Hon sprang ut ur rummet, gav sig knappast tid att säga mormodern att hon måste till onkeln, rev hatten från hängaren och störtade därifrån med hela flickskaran ropande efter henne:
— Hilde, Hilde, vad är det med dig?
— Vart ska du ta vägen?
— Så vänta då på oss!
Hilde stannade, inväntade de andra och biktade hela sin missgärning. Alla voro helt förskräckta. De följde henne till farbroderns hus och togo där det hjärtligaste avsked av henne.
Hon sprang uppför trappan och in i det klart upplysta förmaket, där både översten och hans fru sutto.
— Var inte ond, farbror Ernst, började hon, men teg vid hans blick och gick modstulen litet närmare.
— Var har du varit? frågade översten strängt.
— Hemma, farbror. Jag hade glatt mig så förskräckligt åt mina kamrater, och så gick jag inte till lektionen.
— Alltså överlagd olydnad och trots.
— Nej nej, farbror, trotsig är jag aldrig. Jag tänkte verkligen gå till lektionen, men jag var så förfärligt ledsen, när jag tänkte på mormors goda kaffe och ka-
