kor och på väninnorna och stadgarna, och då föll det mig in, att fröken Herzer säkert inte skulle bli ond, om hon inte behövde ge någon lektion i dag, och så sprang jag hem.
— Utan att tänka på, att din lärarinna förgäves väntade på dig. Fröken Herzer var här klockan fem för att fråga varför du inte kom.
— Å, det gör mig ont. Men sedan gick hon nog på marknaden, det kan du vara säker på, farbror. Hela stan har ju varit där i dag.
— Och på din pliktförsummelse tänker du inte alls?
— Jo visst, ljöd det litet klenmodiga svaret, jag har skolkat, förstås, men jag ska lära mig så mycket mer under nästa lektion, det lovar jag dig.
— Och därmed tror du att allt är bra?
Hilde såg forskande på onkeln. Månne han hade någonting rysligt i sinnet? Han såg minsann ut så! Hon måste till varje pris försöka föra honom ur denna farliga sinnesstämning. Livligt började hon berätta:
— Det var så trevligt i eftermiddag, vet du. Vi ha slutit ett förbund för hela livet, och eftersom jag kallats för Trollsländan och Hilly Syrsan, ha de andra också antagit insektsnamn och hela vårt kotteri ska kallas för Insektssvärmen… förtjusande, inte sant? Varje söndagseftermiddag från fem till sju eller åtta ska vi komma tillsammans och prata och skämta. Men vi ska också sysselsätta oss med nyttigare saker, läsa poesi, göra musik och intressera oss för konst och vetenskap, för Hanna, vår kloka och dygdiga Lysmask, menar, att man måste ha sinne för något högre, annars ryker det åt skogen…
— Seså, var god och uttryck dig som det anstår en ung flicka, avbröt översten kärvt. För övrigt är det tydligen på tiden, att din pliktkänsla blir väckt, och för att så skall ske, kommer du hädanefter tills julen inträffar hem till mig varje söndagseftermiddag klockan fyra och stannar till sju. Har du förstått?
Hilde såg med stora ögon på farbrodern.
— Med hela svärmen? frågade hon.
— Nej, du ensam.
