— Farbror! — Hilde var alldeles bestört. — Men förbundet… hur ska det gå med det då?
— De andra flickorna kunna ju komma tillsammans eller låta bli, alldeles som de behaga… men du kommer hit.
— Farbror, snälla farbror! nästan skrek Hilde. Så grym kan du väl inte vara… jag som har glatt mig så förskräckligt åt söndagarna. Du har ju lovat mig, att jag skulle få vara tillsammans med mina väninnor på söndagarna.
— Under förutsättning att du var lydig, flitig och plikttrogen. Om du till julen har givit mig anledning att tro på din allvarliga förbättring, så kan du få deltaga i förbundets sammankomster… eljest icke. Det beror alltså helt och hållet på dig själv.
Då Hilde på kvällen biktade sin förseelse för modern och mormodern, fick hon förebråelser även av dem, och den kvällen grät hon sig i sömn.
Likväl var sorgen följande morgon nästan fullständigt övervunnen. Helt förnöjd vandrade hon till skolan, varest »svärmen» redan väntade på henne.
— Hur gick det?
— Var din farbror mycket ond?
— Har han hittat på något styggt?
— Ja, det styggaste av allt! ropade Hilde, och hastigt berättade hon alltsammans. Flickorna voro utom sig, och Hilly fällde till och med ett par tårar.
— Ja, det är gräsligt, sade Hilde, men det hjälps inte; nu måste ni hålla sammankomsterna utan mig tills efter jul.
Därom ville ingen höra talas, och Hanna sade:
— Det står nu inte att ändra. Du har handlat orätt, Hilde, det kan inte förnekas, men då vi nu lovat att hålla trofast samman, så måste vi också dela det straff, som drabbar dig.
— Alldeles riktigt! instämde Lisbeth. Både våra stadgar och våra hjärtan föreskriva oss denna uppoffring.
— Din onkel är förskräckligt sträng. Han borde inte behandla dig som en soldat, klagade Emmy.
