Hilde utstötte ett skri av förfäran.
— Min kära, snälla pappa, o så förskräckligt att han ska behöva ha den elaka febern! Men han är väl bättre nu igen, farbror, inte sant? Skriver inte farbror Born och talar om, när pappa kan resa?
— Nej, barn, din gode far kommer inte.
Hur förfärligt ljödo icke dessa ord. Hildes hjärta började bulta av ångest, och all färg vek från hennes arsikte.
— Farbror… stammade hon… farbror!
Överste Hermsdorf omfamnade henne och sade:
— Den gode Guden för oss ofta på andra vägar än dem vi tänkt att gå, mitt barn. Han har i sin visdom satt en gräns för din gode fars verksamhet och i stället för att återföra honom till er, har han…
— Nej nej! ropade Hilde och slet sig lös. Det är inte sant, det kan inte vara sant… min pappa, min kära, kära pappa… det kan Gud inte ha velat!
— Mitt stackars barn, sade översten och drog henne åter till sig. Han har likväl velat det, och vi måste underkasta oss hans vilja utan knot, även om vi ej förstå hans vägar.
Hilde sjönk ihop och brast ut i en våldsam snyftande gråt. Med båda armarna omfattade hon farbrodern, som om han måste vara hennes stöd och tröst i hennes livs svåraste stund.
Och hon bedrog sig icke. Med en mildhet och kärleksfullhet, som man aldrig kunnat tilltro den gamle barske krigaren, talade han tröstens ord till den unga människosjälen.
— Han har fallit på sin post, sade han med rörd stämma, sin plikt trogen in i det sista. Glöm inte det, mitt barn, och försök att efterlikna honom.
— Hur gick det då till? framstötte hon mellan snyftningarna.
— Epedemien var nästan bekämpad, din fars efterträdare hade anlänt och dagen för resan var bestämd, då febern grep honom och oaktat hans väns och de andra läkarnas bemödanden gick han bort redan på tredje dagen.
