Överste Hermsdorf lät den unga flickan gråta ut en stund och sade därpå:
— Du har nu en dyrbar uppgift att fylla, kära barn; att vara din mors tröst och solsken, hon kommer att behöva det. Sök därför behärska dig i hennes närvaro och trösta henne efter bästa förmåga.
— O farbror, hur ska jag kunna det? Jag skulle helst vilja dö själv. Min kära, kära pappa!
— Jag skall försöka att ersätta din far så gott jag kan, kära barn. Att göra det fullständigt kan jag naturligtvis inte, men jag skall dock alltid vara dig ett stöd.
— Pappa höll så mycket av mig, snyftade Hilde.
— Jag håller också av dig, Hilde, och vill alltid ditt bästa. Tänk nu framför allt på din mor och bemöda dig om att vara henne till hjälp och tröst.
Hilde hörde knappast vad farbrodern sade, ehuru det gjorde henne gott, att någon talade ömt och deltagande till henne. Hon kunde ej fatta, att hon aldrig skulle få återse sin älskade far.
Hennes tårar flödade åter, då hon träffade tant Frida och Hugo, och då hon sedan kom hem till modern och fann denna blek och förstörd av smärta, brast hon ut i ett så våldsamt anfall av sorg, att mormodern måste föra henne in i ett annat rum.
Morgonen därpå bestormades Hanna med frågor om varför Hilde icke kom till skolan.
— Vet ni det inte ännu? Den stackars Hilde! I går morse kom underrättelse, att hennes far dött i gula febern, svarade hon sorgset. Ett ögonblick rådde tystnad och bestörtning i kretsen, därpå kom uttryck för innerligaste deltagande från var och en av dem. Hilly och Hanna beslöto, såsom Hildes närmaste väninnor, att på eftermiddagen besöka henne.
— Så snällt, att ni kom, ni kära barn, sade fru Schlosser, som mottog dem, och tårar runno utefter hennes kinder. Hilde är så häftig i sin sorg, att jag inte kan släppa in henne till hennes mamma. Kanske det kan göra henne gott att få tala med er.
Hon förde dem båda in i det lina flickrummet, varest
